Kontinuumbegreppet - intressant eller inte?

[morgon]

Jag läste Kontinuumbegreppet av Jean Liedloff för första gången för 12 år sedan, och sedan igen för 6 år sedan. Av en händelse har jag den hemma nu igen och är på s 56.
Beroende på var jag är i livet upptäcker jag olika saker i den. Men jag tycker mig också märka att färre är intresserade av boken nu än då för 12 år sedan. Stämmer det? Varöfr är det så, tror du? Är du själv intresserad av den? har du läst den? Varför/varför inte?

[Elin G]

Jag läste den när N var bebis. Jag vet inte om just den boken gjorde nåt djupare intryck på mig egentligen. Jag tycker inte det kändes jätterelevant att läsa observationerna, och själva huvudidéerna finns ju presenterade på andra ställen också, så jag läser nog hellre de i så fall. Men jag borde nog läsa om den för att kunna bilda mig en bättre uppfattning.

Om intresset är mindre nu än för 12 år sen tror jag beror på att det finns en himla massa böcker om föräldraskap även för de som är intresserade av ett "ursprungligt" föräldraskap.

[Asia]

Jag har inte läst den, bara utdrag ur den. Det har som inte blivit av. Som Elin säger, finns det så många andra bra böcker.

[solanna]

Jag har läst boken flera gånger, både på svenska och på engelska och jag tyckte att den var bra. Helt klart en partsinlaga utan vetenskapliga referenser, men med ett väldigt intressant tankegods, om än lite gammalmodigt i vissa avseenden (som om homosexualitet mm). Men man måste ju komma ihåg att boken skrevs för ganska länge sedan också.

Efter att jag läst den satte jag den i händerna på min man, men han blev galen på dess ovetenskaplighet och dömde ut den helt och hållet vilket har gjort att vi inte diskuterat den så mycket i vår familj. Han har dock inte haft några som helst synpunkter på vårt AP-inriktade föräldraskap dock som ju hämtar mycket ur samma idéer.

[KATARINA]

Jag läste den för ca 8 år sedan tror jag. Tyckte den var väldigt intressant och skulle gärna läsa om den.

[morgon]

Det jag tänker nu är att det inte är en bok om föräldraskap, utan att den handlar om existentiella frågor, livsvillkor. Väldigt mycket utgår ifrån barnet, men jag tror ju den har något att säga människor även om de inte är bebisföräldrar.
Boken är verkligen helt oventenskaplig och personligt hållen, en personlig övertygelse om man så vill. Är det det som ligger dne i fatet, om det nu är så?
Eller är det de föråldrade avsnitten, säsrkilt det om homosexualitet?

[Veronikak]

Jag har läst den, för 8 år sedan. Jag blev aldrig så där "frälst" på just den som många andra blev, även om jag tyckte den var intressant. Jag tyckte Cecilia Moens texter och Ljungqvists tegelsten gav mycket mer. Och Meredith Small. Jag borde också läsa om den.

Jag tror att de föråldrade avsnitten ligger den väldigt mycket i fatet. Och så tycker jag att _författaren_ framställer den som objektiv och vetenskaplig, men det kanske bara är i mitt minne. Men om det är så, tror jag det ligger den väldigt mycket i fatet - gärna en personlig berättelse om någons övertygelse, men inte en religiös frälsningsskrift, kan jag tänka mig att sekulariserade svenskar tänker, särskilt inte när hon skriver så inkorrekta saker som att man blir homosexuell av fel omhändertagande som bäbis.

Det finns mer att läsa nu (Cecilia Moens bok , synd att den är så svår att få tag på), men är inte samhället också mindre intresserat av sådant som Liedloff representerar nu än för 12 år sedan? Mindre romantiserande av "naturlighet" och "naturfolk", mer tilltro till att det nuvarande västerländska livet är det mest människovänliga liv man kan tänka sig, mer förtröstan på att vi löser miljöproblem med teknologi och alltså inte behöver leva enklare, eller människovänligare. Mindre amning, mindre hår på människokroppar, mindre synliga människokroppar... Fast det är väldigt spretigt, för jag tycker samtidigt att det är mycket mer accepterat att prata om andra värden än ekonomiska, eller om problem med tillväxt. Och exempelvis kalhyggesbruk ifrågasätts mer - fast det är lite en del i det där att tro på tekniska lösningar: tro på att vi kan ha kvar både välfärd, rikedom, konsumtion (om än inte oändlig exponentiell tillväxt), massor av biobränsle och i alla fall lite naturlighet i naturen, bara vi kommer på de rätta tekniska lösningarna. Nu kanske alla andra än jag tycker att jag är väldigt OT...

[morgon]

Tack Veronika! Jag hoppades att du skulle komma in i tråden för jag tycker du är bra på att lägga örat mot marken och ha koll.

[Veronikak]

Tack!

[husmodern]

tass

[solanna]

Det jag tänker nu är att det inte är en bok om föräldraskap, utan att den handlar om existentiella frågor, livsvillkor. Väldigt mycket utgår ifrån barnet, men jag tror ju den har något att säga människor även om de inte är bebisföräldrar.
Boken är verkligen helt oventenskaplig och personligt hållen, en personlig övertygelse om man så vill. Är det det som ligger dne i fatet, om det nu är så?
Eller är det de föråldrade avsnitten, säsrkilt det om homosexualitet?

Jag haller med dig om att jag inte tycker att boken sarskilt riktar sig till foraldrar utan mer ger en syn pa hur evolutionen har skapat oss ocksa som sociala varelser och inte bara biologiska. Det ar en hisnande tanke att det finns ett kontinuum anda tillbaka till de forsta urmanniskorna, dar jag "uppfostrades" av mina foraldrar som uppfostrades av sina foraldrar spm uppfostrades av sina foraldrar... etc. Jag kommer inte pa nagot battre ord an "uppfostrades" som i vara kretsar har en ganska negativ klang, men jag menar det pa ett positivt satt, att ens foraldrar har fort vidare manniskans sociala och kulturella arv och lart var och en av oss vad det ar att vara manniska. For hade vi inte fatt den omvardnaden som sma hade vi faktiskt inte blivit manniskor vilket man ju sett pa de fa exempel dar barn har uppfostrats av djur.

Det finns manga andra bocker med liknande intressanta tankar som exempelvis Gryning over Kalahari av Lasse Berg. Det jag tror ligger Kontinuumbegreppet i fatet ar att Liedloff uttrycker sig pa ett satt som kan vara ganska provocerande for den som ar en klassisk akademiker. Hon gar pa i ullstrumporna med en sjalvklarhet som varken stottas av vetenskapliga referenser, problematiserande resonemang ("men det skulle kunna vara sa har ocksa") eller ens ett uns odmjukhet. Folk som ar sunt skeptiska till sjalvutnamnda profeter far da valdigt svart att kopa henens budskap. Sedan spelar det ju roll vilken typ av person man ar sjalv ocksa. Jag som ar en intuitiv kanslomanniska enligt en vanligt personlighetstest, kan gilla Liedloffs budskap for att jag intuitivt kanner att hon nog har ratt, eller i alla fall manga viktiga poanger. Min man daremot som ar en logisk tankare tycker inte atts att hennes resonemang gar ihop och kanner sig da tvungen att avfarda alltihopa.

Sedan tror jag att bokens svartillganglighet ocksa spelar roll. Eftersom den inte gar att fa tag pa i oversattning langre och eftersom det kan tyckas lite knepigt att bestalla den fran USA sa ar det nog manga som inte ens last den, fastan de skulle kunna vara intresserade.

Slutligen haller jag ocksa med VeronikaK att det kanns som att samhallet allmant fjarmar sig fran det som kan anses naturligt just nu, atminstone i den generation som precis haller pa att bli foraldrar. I den som kommer efter det kanns det som att miljofragor har stor plats, men samtidigt ocksa jamstalldhet och jamlikhet (hbt-fragor etc). Sa aven om "naturlighet" kanske ar intressant for dem sa kommer de nog automatiskt att vanda sig emot sadant som implicerar att kvinnor ska tillbaka till spisen och att homosexualitet skulle vara nagot konstigt.

[morgon]

Många bra poänger, Solanna! Kan hålla med dig om Gryning över Kalahari. Samtidigt har den inte alls barns perspektiv loch när man som ajg läser den efter att ha läst Kontinuumbegreppet så känns det som att den missar något där.
Jag köpte Gryning ... men lånade ut den till Cecilia Moen så jag har lovat mig själv att köpa den på nytt. så det var ett tag sedan jag hade den hemma.

[Veronikak]

Många bra poänger, Solanna! Kan hålla med dig om Gryning över Kalahari. Samtidigt har den inte alls barns perspektiv loch när man som ajg läser den efter att ha läst Kontinuumbegreppet så känns det som att den missar något där.
Jag köpte Gryning ... men lånade ut den till Cecilia Moen så jag har lovat mig själv att köpa den på nytt. så det var ett tag sedan jag hade den hemma.

Det finns en fortsättning på Gryning över Kalahari, Skymning över Kalahari, tror jag den helt logiskt heter. Jag har den men har inte hunnit läsa den. Är det någon annan som har? Jag är lite rädd för att den kommer att handla om hur himla anpassningsbara vi människor är som klarar av att leva på så många olika sätt och att alla sätt är ungefär lika bra. På tal om att det känns som att något saknas. Men jag får väl läsa den och se om det bara är mina fördomar om den eller om det är så.

[morgon]

Har läst 20 sidor till av boken nu. Så svårtillgänglig var den dock inte, den stod i hyllan på högskolebiblioteket, det var bara att gå in och låna den.

Självklart ser man budskapet om hur barn kan tas om hand och må av dert när man är nybliven förälder, jag läste själv boken för första gången de första dagarna efter tredje barnets födelse men det är verklingen inte (bara) en föräldrabok utan allmänmänsklig. Och den är inte fullt så tvärsäker osm jag mindes den. fortsättnign följer ...

[honungsmarmelad]

Håller på att läsa den nu!